Kapitel 5.

Berättelser om namn och folk.

Rackarberg, varför det heter så är det ingen som vet, mig veterligt har ingen rackare bott där på de sista hundra åren. Endast statare, och dom var inga busar. Strax ovanför ligger Kvarnbacken och Kvarnstugan. Där var förr en väderkvarn.

Vi återgår till Rackarberg. Där bodde en familj O.F. Englund. Han arbetade på Väppeby gård på 20-talet som fördräng = förkörare.

Förresten - varför heter det stalldräng, kördräng, fördräng, stordräng och lilldräng? Och alla anställda i hushållet kallades pigor! Om man nu på 80-talet säger dräng eller piga åt någon, så åker man på stryk!

Fördrängen Englund var en mycket duktig hästkarl. Hans körande av maskiner, harvar och plog, dvs hästredskap, var känt i bygden. En historia om hans körning med hästplog löd sålunda: När han plöjde med hästar blev plogfårorna så raka att man kunde se utbuktningen av en mygga i fåran!

Englund ägnade sig sedan åt lösarbete, vilket för hans del innebar dikningsarbete på sommaren och skogshuggning på vintern. En historia om Englund: Han ägnade sig på 20-talet åt en viss fabrikation av starka drycker. Polisväsendet i Kallmar socken bestod då av en fjärdingsman, boende i Snytan, och en landsfiskal i Grillby - han var högst. Fjärsman träffade Englund ena dagen och sa: "Hörru Englund, den där apparaten som du har hemma kan du ta undan i morgon, för då kommer landsfiskalen och jag på husundersökning." Englund gömde hela fabriken i skogen! Ingen anmärkning från landsfiskalen...

Englund var en inbiten sportfiskare, som ofta gick och fiskade. Han tyckte även om att ta sig ett par tre huttar, så tog han fram sitt tvåradiga dragspel och gick upp på bergets krön. Därifrån hördes sedan Norska bondvalsen med flera låtar.

Det var i korthet historien om Otto Ferdinand Englund.

Englunds familj bestod av hustrun Anna samt barnen Nils och Ingrid. Jag kommer väl ihåg den lilla Mor Anna, hur hon släpade med sina vattenhinkar, och hur hennes händer var söndervärkta och knotiga. Orsaken var mångårig handmjölkning. Men hon var alltid glad och god. Nisse har arbetat på Väppeby ca 40 år och alltid varit en bra och plikttrogen arbetare. Liksom sin far tycker även han om att lura någon abborre. Ingrid har jämt hållit på med trädgårdsarbete. En familj som alltid satt det rätta och plikttrohet främst. Heder åt en sådan familj!

Om vi nu går från Rackarberg ett par hundra meter åt väster, så kommer vi fram till ett litet ställe, omgärdat av en stor stenmur, det är Fliten. Där bor August Eriksson, Flit-August kallad. Han var en tjuvskytt och fiskare av Guds nåde! Otaliga är de historier, som gått om Flit-August. Han var i unga år fast anställd vid Dragonerna. Efter avslutad militärtjänst hade August fått diverse jobb. Mest omtalat var hans jobb i Stockholms hamn. Ofta hörde man August ljuga och berätta om när han "jobba' i hamn" och fick kolboxen i huvudet så hjässbenet sprack! (Augusts version.)

När August kom hem till Fliten 1919 gick han mycket i skogen och plockade bär och svamp. Hemma i täppan odlades hallon, vinbär och potatis. Augusts mamma Lovisa Eriksson åkte till Stockholm, Munkbron, och torgade där ut sina och Augusts alster. Jag kommer väl ihåg när August drog iväg med sin fullastade dragkärra till båten i Kalmarsand, där den lade till för sin resa mot Stockholm.

Erikssons i Fliten hade även ett par kor, som mjölkade lite grann. För att få foder till dom slog August i alla diken och andra gräslindor = vret. Höet kördes sedan hem med hästar och lades i ladan.

August var, som jag sade i början, en mycket inbiten amatörfiskare. Han var ofta på sjön, vinter som sommar, då i sällskap med K.R. Anderson och O.F. Englund.

Augusts mamma gick bort 1951. Då blev August ensam i stugan. Maten bestod ofta av mycket fett fläsk och ibland lite möglig stångkorv, men han blev ändå 94 år gammal - konstigt, va?

Jag ska berätta lite om namnet Fliten. Augusts pappa köpte en mycket stenig tomt omkring 1875. Han tog upp sten på sten och lade dom i en stenmur runt tomten. Han fick på så sätt fram odlingsbar jord. För sitt idoga och flitiga arbete fick han av Uppsala läns Hushållningssällskap medalj för Flit och Gott Arbete, därav namnet Fliten!

August var mycket mån om, som han sa, "sin täppa". Men han hade ju en viss "ekonomisk läggning" med den påföljden att han inte lejde "dragare", som han sa, dvs hästar. Han gjorde allt för hand, satte potatis och grönsaker. På hösten - allt! Den största kombinationen av ny och gammal tid fick jag, när jag såg på ena åkern en modern självgående skördetröska, på den andra åkern August med sin handdragna hacka med en tyngd på. Han var också mycket duktig att slå med lie. Det var alltid så välslaget och räfsat vid hans stuga - inte en maskros!

När August blev gammal tittade vi alltid upp mot Fliten för att se om det lyste i fönstren, om det rykte från skorsten eller om August var ute i täppan. En god granne bör man offra lite omsorg på.

Epoken Flit-August är slut!

Vid Flitens gräns mot väster ligger ännu en backstuga, Hagaberg, byggt omkring 1880. Varför det heter Hagaberg vet jag ej säkert. Berg finns i massor, djur - bl a hästar - gick i hage här. Kanske namnet kom därav.

Flera familjer hade bott här tidigare, när min far och mor jämte två ungar år 1925 kom hit till stugan. Jag som skriver detta är en av ungarna och heter Bertil. Jag har nu bott i stugan i 60 år.

Lite barndomsminnen kan jag berätta. Jag var dödligt rädd för alla gubbar som hade helskägg. På den tiden gick det en gångstig från Nyby (nuvarande Furuhäll) till Bålsta. I Nyby bodde en byskräddare, som hette Nyström. Han var igenväxt av hår i nosen, hade träben, men foten var ej amputerad utan hängde bakom och släpade. När jag såg gubben Nyström komma, sprang jag kvickt in till morsan. Jag höll morsan i kjolarna tills gubben var borta.

En annan gång var jag med en granne, Strömbäck, och åkte häst och vagn. Då dök skräddaren upp plötsligt! Då var goda råd dyra - inte kunde jag springa hem, det var för långt. Jag sprang runt vagnen, lipade och höll Strömbäck i blåbyxorna. Skräddaren stod på den andra sidan fagnen och sa: "Jag tror gossen har fått smolk i ögat". När Strömbäck och jag kom hem till min mamma, talade han om det som inträffat. Han sa: "Jag visste nog vad det var för 'smolk' jag!"

När min far kom till Väppeby gård 1918, anställd som kusk och stalldräng, bodde dom i den sk "Statarstugan" som ligger vid krönet av Väppeby backe. Där bodde dom i samma hus, tre familjer, samt en ensamstående kvinna med son i ett enkelrum med spis. Min far och mor bodde där till 1925. Stället tillhörde då Väppeby gård och var arbetarbostad. Jag föddes där 1922. Vi flyttade till Hagaberg 1925, också det arbetarbostad till Väppeby. Min far köpte Hagaberg 1933. Ägaren sålde ifrån flera stugor, bl a Fliten och Thorsberg.

I stallet hade far ett 20-tal hästar att sköta om, med bl a skoning. Och så skulle han skjutsa herrskapet till tåget, till fester och till kyrkan. Se'n skulle dom ut och rida och motionera ibland - då skulle hästarna med sadel och puts ledas fram till stora porten. Det var service, det! Ingen extra ersättning utgick för något arbete utöver den ordinarie arbetstiden (05.00-19.00)!

Man får tänka på att detta att vara statare var att likna vid livegenskap.

Omkring 1923 körde min far ofta bil till Stockholm. Han talade om att på vägen mellan Bålsta och Stockholm fanns det fem stycken grindar att öppna och stänga. Grindslanten var nog lönande då?

Att vara kusk och stalldräng på en gård innebar att fritiden var starkt begränsad. Mycket beroende på hästskötsel, fölmärrar, mm. En episod har jag angående fölning:

Hästen som skulle föla hette Freja och min far hade på kvällen varit i stallet hos Freja, men inga tecken på fölning syntes, varför han gick hem och lade sig. Vi låg i samma rum alla fyra. På natten hörde vi en knackning på fönstret och en röst hördes: "Andersson, Freja ska föla!"

Farsan klädde sig kvickt och rusade ut. Ingen människa syntes till, men i stallet var Freja i gång med fölningen! Det kanske var stalltomten som varslade?

Tiden gick, som alltid, framåt. Tiderna förändrades, mekaniseringen av jordbruket med bl a traktorer gjorde att hästbeståndet minskade. Till följd därav slutade min far som kusk och stalldräng och övergick till trädgårdsjobb, fast på samma gård. Men hästar tyckte han alltid om, han körde allt som skulle köras, ända fram till sin död 1947.

År 1933 köpte han, som sagt, Hagaberg, som då var en stuga om ett rum, sk kammare, och kök, vind med utvändig trappa, en vidbyggd sk skrubb utanför ena långsidan. I samband med köpet började omändringarna - ritningar anskaffades, lån ordnades, snickare anlitades. Överdelen av huset, dvs vind och tak, togs ned, ny takresning gjordes. Resultatet blev ett rum och hall på övre botten. Stugan innehöll nu två rum, ett kök och två hallar. Samt glasveranda! (Torrdass, förståss.)

Ute på tomten sattes potatis, grönsaker odlades och bärbuskar och fruktträd anskaffades. Genom att nya ekonomibyggnader uppförts blev det lättare för morsan att ha höns och gris. Vedeldning var det enda alternativet. Ej vatten och slask, men el fanns.

Resultatet blev en trivsam och fridfull stuga.

Min far, Knut Rikard Andersson, skrev år 1936 en dikt som belyser hans odlarglädje:

Med en liten bit av jorden

Som sin egen - ack vad lycka!

Man kan för sig själv arbeta

Byrån med små blomster smycka.

Ifrån stånd, som själv man odlar,

Gräver kring och vattenstänker.

Ingenting på jorden gives

Som en dylik glädje skänker!

Knut R. Andersson, 21/3 1936

Jag måste återgå till livet i Hagaberg. Det var inte bara släp och slit för brödfödan, det var också tjo och tjim! Vi hade ofta sk bjudningsdanser här hemma med dragspel och dans. Kaffe med dopp förekom och gubbarna tog både en och två kaffehalvor. Det var väl för att dämpa blygheten.

Englund, som spelade tvåradigt dragspel, måste ha lite extra tilldelning - det var för att han skulle få in den rätta takten! Min far, som var duktig på munspel, drog en trudelutt ibland.

Nu får jag lov att bli allvarligare.

Min far var mycket aktiv inom det fackliga och även det kommunala. Han var ledamot av både kyrkoråd och skolråd.

När Eneby skola i början av 40-talet fick värmeledning, så skulle en eldare och städerska anställas. Min far och mor tog tjänsten som extraknäck, vilket innebar för farsans del att han måste tända eld i pannan innan det ordinarie arbetet började. Vedhuggning mm gjordes på kvällarna. Då hjälpte min bror och jag till.

Min mor hade städning varje eftermiddag av två lärosalar och två omklädningsrum. En gång i månaden skulle hela ytan knäskuras, men då hade hon tack och lov en gumma till hjälp.

Nu kommer jag till farsans stora intresse: amatörfiske.

De första tio åren på Väppeby var det inte så mycket fritid, men om han hade en stund ledig, så vips kuta' han ner till Aronsborgsviken och metade. Om han hade tur så kunde han få en braxen, mört eller snorgärs.

När vi bott i Hagaberg några år blev vi granne med Flit-August. Och han var ju lika inbiten fiskare som farsan, kanske värre! August byggde en båt, en aktersnurra på fyra-fem hästkrafter inköptes, och alla utgifter delades mellan farsan och August.

Nu måste jag berätta en sak angående priser. När som alla utgifter delades, innebar det att ena gången köpte farsan bensin, nästa gång August. Bensinen hade dom i en 5-litersdunk, sk kanna. Vi som var barn fick springa till Vinbergs landhandel i Kalmarsand. Det var den enda affär som då fanns i Kallmar socken. Den låg 200 meter hitom nuvarande silon. Hos Vinbergs köpte vi fem liter bensin för en krona - dvs 20 öre litern! Ibland köpte vi också en Stockholmstidning. Den kostade 15 öre. När detta skrives, år 1986, är priserna för bensin 4:62/l, dagstidning 3:50.

Fisket, som August och farsan bedrev, var på sommaren från båt, på vintern satt de på isen och pimplade. Dom var på sjön varje ledig stund året runt. Men aldrig att någon medförde sprit. Det var av två orsaker: för det första att min far inte tyckte att sprit hörde ihop med sjön, för det andra att August, som var känd för sitt ekonomiska leverne, nog inte kunde köpa en halv liter Kron!

Men en gång har August välsignat sin tur att han hade sprit hemma! Han var i 80-årsåldern och han hade ådragit sig ett stort och fult köldsår på ena foten. I stället för att gå till doktorn så gick han upp på vinden, för i en koffert hade han en halv liter Jägarbrännvin kvar se'n han fyllde 50 år! Han smorde foten med spriten och blev bra!

Som ni märker var August och min far mycket goda kamrater. Familjen här i Hagaberg bestod av fyra medlemmar: min far, Knut R. Andersson, min mor Anna, och barnen Gösta och Bertil. Trots mycket arbete var vi en lycklig familj med harmoni. Synd bara att Gösta, min bror, gick bort i unga år.

Litet personalia om min far och mor:

Far var stadsgrabb, blev fast anställd vid Sala Trängkår. Efter slutad tjänst där blev han anställd vid spårvägen, där han körde hästspårvagn. Så kom storstrejken 1909. Han blev då lantarbetare och begav sig bl a till Närke, där han hittade min mor.

Trädgårdsodling hade alltid varit hans hobby. Jag talade med sonen till ägaren av en gård, Kungs Husby Norrgård, där han var anställd 1915-18. Han kom tydligt ihåg min fars gurk- och melonodling.

Min mor var alltså ifrån Örebro-trakten, men så kom hon hit upp till Uppland, med slit och släp som följd! Men eftersom far var anställd som kusk och stalldräng var hon befriad ifrån mjölkning. Men hon skulle hjälpa till i bondköket när det behövdes.

Själv är jag gift sedan ett tjugotal år med en underbar fru, som heter Margareta.

Sagan om backstugan Hagaberg är slut!