Kapitel 2.

Hur det var på Väppeby gärde, Kallmar gata                                                 

                                                                                                                               (Äldre stavning: Kallmar, modern tid: Kalmar. sätt:s anm.)

Eftersom jag är född och uppvuxen i Väppeby bör ju jag känna till det mesta om ovanstående. Skillnaden mellan idag, 1987, och då, om vi säger 1930, är enorm. De som är nya på orten kan knappast tro att det är sant, det som här berättas!

Väppeby gärde

Väppeby gärde sträcker sig från Aronsborg (Kalmarleden) till gamla idrottsplatsen. Denna mark var helt obebyggd och bestod enbart av jordbruksmark. Det stora dike som går ifrån Bålsta till Aronsborgsviken kommer här att benämnas Ån. Den var också avlopp för Bålsta stationssamhälle.

Det var ju bara Bålsta som räknades då! Där var ju järnvägsstation med tåg som stannade för på- och avstigande - det var skillnad mot dagens situation! (Men nu, 1998, stannar tågen igen! sätt:s anm.)

På den mark som kallades Väppeby gärde har jag arbetat i både vått och torrt samt i värme. Om vi utgår ifrån Väppebys ekonomihus, så gick det en väg mot Norrhagen, som kallades Norrhagsvägen, som delade sig. En gren gick via en bro över ån till Urmakarrutan (Valhall). Man hade då passerat Källåkern, vars namn kom av att på denna åker fanns en björkdunge med en mycket kraftig vattenkälla - man såg tydligt vattnet som liksom kokade upp. Genom att marken därför ständigt var fuktig gick det ej att odla närmast källan. En gammal folksägen påstår att en karl som körde på åkern med ett par oxar blev törstig. Dom gick till källan för att släcka törsten, men både oxarna och gubben försvann! (Dom blev nog inte törstiga mer?) Strax ovanför denna källåker ligger nu "Gröna Dalen" och ishallen.

Jag har skrivit om Urmakarrutan - en förklaring krävs: I ett hus vid gamla E18 bodde en urmakare Andersson. Det var väl inte så många klockreparationer på den tiden, så för att stärka ekonomin måste han bedriva lite lantbruk vid sidan om. Denna jordbit som urmakaren hade införlivades senare med Väppeby gårds ägor.

Om man fortsatte Norrhagsvägen rakt fram så kom man till Skjutbaneåkern och Grans äng. Vi börjar med Grans äng. Innan kommunsammanslagningen ägde rum 1952, skattades och styrdes varje församling för sig själv. Resultatet av detta blev att Väppeby gård låg till 90% i Kallmar socken och skattade dit, men Grans äng låg till hälften i Yttergrans socken, varför en skatt utgick dit.

På Grans äng var det också flera mindre vattenkällor, vilka gjorde ett rätt stort stycke mark sank och obrukbar.

En höst, när en kamrat till mig var där och höstplöjde med traktor, råkade han komma för nära sankmarken och fastnade. Nästa dag sa ägaren att jag skulle följa med och ta en annan traktor, och med den hjälpa loss den som hade fastnat. Men när vi kom ner till Grans äng syntes inte mycket av den maskinen - den hade sjunkit till hälften! Det blev ett drygt arbete att få upp den sjunkna traktorn på fast mark.

I bortre änden av Grans äng, mot Idrottsplatsen, fanns en vattentäkt, varifrån Bålsta till en början tog sitt dricksvatten - vi har ju Vattuvägen i samhället. Min far, som kom till Väppeby 1919 som kusk och stalldräng, berättade att på vårarna, när vatten-ståndet var högt i Mälaren, var vägen mellan Väppeby och Snytan (Kalmar livs) helt oframkomlig! Då måste man köra Norrhagsvägen i stället. Man kom då upp på gamla E18 vid nuvarande bussgaraget. Även Skjutbaneåkern var sank och som vi sa "dålig mark". Så - Västerängsbor - ta det lugnt! Man vet aldrig vad som kan hända!

Om vi nu vänder tillbaka och går utmed Väppeby gärdes nordöstra del mot gamla E18 - Stockholmsvägen eller Kalmar Gata, som jag (och andra "infödingar" med mig) kallar den. Vi börjar vår vandring i gränsen Kalmar - Yttergran och har då på höger sida ett lantbruk som heter Nybygget. Det var ett mindre lantbruk med en häst, fem-sex kor plus gris och höns. (Gårdarnas storlek bestämdes jämt av antalet djur.) Väppeby gård, tex, hade 60 kor plus ungdjur samt ett femtontal hästar.

Nybygget odlade därför potatis och kålrötter jämte säd. Marken var av sand- och mullhaltig natur och därför mycket väl lämpad för potatis- och grönsaksodling.

Går vi vidare kommer vi till Kilarne, numera Centrumleden och Vårdcentralen. Kilarne var också ett mindre lantbruk eller torp, om man vill kalla det så. Dom hade ett par kor och en häst plus lite smådjur. Jorden var ca 50.000 kvm och såldes i slutet av 50-talet till Väppeby gård.

Lite längre bort låg Mansängen, nuvarande Runbrovägen. Mansängen var en lite större gård med ett tiotal kor och tre hästar. Odlingen där bestod av potatis och säd. Mansängen såldes i mitten av 40-talet till en trädgårdsmästare. Han odlade grönsaker på ungefär halva arealen och resten säd.

Innan vi går vidare vill jag berätta en sak: Över Mansängens ägor, via ån, över Väppeby ägor upp till Väppeby Backe (Kalmarvägen) gick det en väg, gjord av Drottning Kristina på 1600-talet. Den hette Drottning Kristinas Väg. På sankmarken mellan Mansängen och Väppeby ägor var det ilagt timmer - detta för bärighetens skull. De sista resterna av denna väg togs bort på 1950-talet!

Där Mansängens ägor slutade var en lada belägen. Där vidtog en 7 hektar åkermark, som tillhörde Yttergrans prästgård och brukades av prästgårdsarrendatorn. Ladan användes för att lagra hö och säd i. Mot gränsen av denna åkerlapp fanns ännu mera mark som tillhörde kyrkan, men denna gång tillhörig Kallmar prästgård.

I hörnan av Stockholmsvägen och Kallmarvägen låg ett boställe kallat Hörntorp. På en karta från 1860 är det upptaget såsom Komministerboställe. Någon präst som bott där har jag aldrig hört om - däremot en dödgrävare vid namn Herman Tapper, som jag minns väl.

Ja, nu har jag försökt att berätta om Väppeby gärde, som det var innan det blev bebyggt - ren landsbygd med säd, kor och hästar. År 1960 började bebyggelsen. Först kom radhusen på Sjövägen. "Hemliga berget" (militärt) hade då byggts och tjänstebostäder behövdes. 1962-66 kom Skeppsvägen till. Sedan kom Rodervägen 1965, och alla hus på Hörntorpsvägen, Styrbords- och Babordsvägarna i slutet av 60-talet. Sedan följde i rask takt Runbrovägen och Valhall. Västerängen är det sist färdiga bostadsområdet och nu, i början av 1987, pågår bebyggelsen av Nybygget! Lantarbetarnas skrik på lata hästar och djurskötarnas hojtande på kossorna har tystnat på Väppeby gärde.

Kallmar Gata - Bålsta

Den väg som det nu handlar om kallas numera "den långa affärsgatan", dvs Stockholmsvägen. Denna väg togs i bruk som genomfartsled så sent som 1850. I folkmun har i alla tider vägen ifrån Snytan (Kalmar livs) till Bålsta kallats Kallmar Gata, konstigt nog! Anledningen kan vara att vid Snytan var det en stor vägkorsning. Håtunavägen gick upp där, under järnvägen. Vägen gick också vidare mot Kalmarsand, och Kalmarvägen utgick därifrån. Ett påpekande angående Kalmar livs: i lokaltidningen, februari 1987, stod att läsa angående viss ombyggnad, att affären var "från sekelskiftet". Inte vet jag hur moderna människor räknar tiden, men affären byggdes 1941. Byggherre var Kristoffersson, Aronsborgs gård, och byggmästaren hette Anton Hellén. Den förste handlaren var Runo Eriksson.

Vägen Snytan-Kalmarsand har alltid kommit på efterkälken, trots att allmän båtförbindelse dagligen fanns med Stockholm ända till i början av 1930-talet.

När det i mitten på 50-talet sattes upp gatubelysning ifrån Bålsta mot Kallmar, så blev det en svag lampa var hundrade meter till Snytan. Vägen Snytan-Kalmarsand fick belysning först många år senare. Med Bålsta menas Bålsta Stationssamhälle. Vägen var i min barndom ej belagd (med asfalt) utan var en grusväg och trafiken bestod då mest av hästskjutsar. Men bilarna ökade mer och mer och det blev ju en mycket stark trafik genom Bålsta innan motorvägen kom. Dess sträckning Bålsta - Kungs-ängen kom i slutet av 1970.

Vid Snytan fanns både telegrafstation och bensinstation. Även fjärdingsmannen bodde där. Samt Kalmar Handel, som det hette förr. Snytan var alltså ett riktigt centrum!

Vi lämnar nu Snytan och beger oss mot Bålsta. I kurvan ligger "Tvåhus" på höger sida. Som det låter är det två hus som är sammanfogade. Byggåret var 1905 och fastigheten blev avstyckad från Väppeby gård. Litet längre bort ligger Kalmar Missionshus. Där var förr en marknadsplats och en krog, kallad Loppkrogen. Den lades ned omkring 1870. Att det var en "levande landsbygd" på vänster sida har förut talats om.

Där OK och Smireco nu ligger fanns förr ett mindre ställe med en ko-skrabba och en hästkrake - det var ett så kallat dagsverkstorp, vilket innebar att torparen måste göra ett visst antal arbetsdagar vid Väppeby gård, som ägde marken. Lövgren hette siste torparen som jag kommer ihåg. Väppeby var då ägare till all mark fram till Färghallen.

Nu ska vi stanna ett tag hos urmakare Andersson (han med Urmakarrutan), på vänster sida om vägen. Han har flera skyltar uppsatta angående de varor som säljs här. Ett exempel: Sonora grammofonskivor á 1:65 kr. Men det bästa för min del, och all övrig ungdom med, för den delen, som skulle vägen fram, kommer nu: på väggen satt det en godisautomat för 10- och 25-öringar! Mums! För 25 öre kunde man få en stor chokladkaka av märket "Rollo".

En liten bit därifrån, också på vänster sida, låg "Sprit-Johans Koja" - namnet säger nog allt! Tvärs över vägen, på höger sida, uppe mot järnvägen, låg Käll-stugan. Somliga påstår att det var ett soldatboställe.

När man kommer upp för den lilla backen, låg på höger sida ett hus som beboddes av hjälpprästen i Kalmar, hans namn var Hellengren. Han har för övrigt döpt mig, med den nytta det hava kan!

Vidare låg strax innan Färghallen ett ställe som hette Eriksdal. Där bodde en som kallades för Solskenskalle. Vid Färghallen går gränsen mellan Kalmar socken och Yttergrans socken. På båda sidor av vägen fanns gammal bebyggelse. Där bodde t ex Målar-Olle, slaktar Jakobsson, Nybyggarn och gubben Spång. Nedförsbacken som sedan kommer kallades alltid för Küllers backe. Anledningen var att där bodde en familj, som hette Küller. I backen på höger sida bodde murare Lundblad och Telefon-Pelle. Nedanför backen till höger bodde en familj som hette Stoltz. På samma sida, litet längre bort, låg en villa som ännu finns kvar, där E. Mallmin bodde - en person med kapital. Det kunde lånas ut till behövande. En bit längre bort låg Vägförvaltningens garage och förråd. I ett litet stenhus där var Bålstas första brandkår inhyst (en bil + spruta).

Om vi nu går till den andra sidan av vägen, mot gärdet alltså, fanns där inga villor förrän på 40-talet. Det enda hus som fanns där var huvudbyggnaden till Ellensborgs gård, ett arrendejordbruk lydande under Grans gård. Ej heller Gulf fanns - där låg uthusen till Ellensborg, med ladugård och loge, och en kraftig gödselhög!

Då fanns det även mycket höns och som alla vet tycker tupparna om gödselhögar! Så även här - dom stod där på morgnarna och gol sitt kuckeli-kuu. Det var många bålstabor som ej behövde någon väckarklocka på den tiden! Om vi nu går tillbaka till väggaraget, så låg på den sidan en fyra-fem hus. Litet längre upp mot Bålsta låg ett äldre hus, som förr var veterinärbostad. Veterinären hette Bergman. Sedan kallades huset för Ekvallska villan. Men innan veterinären kom dit var där ett bryggeri, ej för öl men svagdricka.

Här börjar Bålsta stationssamhälle komma i närbild. På vänster sida har vi först skräddar Strömgrens hus. Sedan kom en rörelse som var mycket viktig för hela orten, särskilt lantbrukarna, nämligen Bålsta kvarn, byggd 1929. Där maldes säd både till mjöl och gröpe. Säd rensades och betades till utsäde. Där var liv och rörelse med häståkor och skrytsamma bönder. Kvarnens maskineri drevs av elmotor.

Nere vid idrottsplatsen låg idrottslokalen, som byggdes i början av 1920-talet, nedbrunnen 20 år senare! Där var allmän dans varje lördag, ofta till tonerna av ett musikkapell från Enköping som hette "Charles O Boys". På söndagskvällarna visades film av Paul Petterssons ambulerande biofilm.

Jag sa att lokalen brann ned i början av 40-talet. Bålsta härjades vid den tiden av en herr L., vilken gjorde en del ofog genom att bränna ned en del hus... Men en god sak hade det med sig - Bålsta blev känt både i press och i radio!!

Bortom kvarnen bodde barnmorskan, fröken Thim.

Nu tar vi en titt på Bålsta. Det som nu kallas för Bålsta torg var förr omgärdat av Bålsta Diversehandel, Heymanska huset och Grönvallska huset. Mitt för järnvägsstationen låg en bensinstation, "Nafta" (nuvarande Gulf).

Järnvägsstationen är ett kapitel för sig: från att ha varit en samlingspunkt för resande dels mot Enköping, dels mot Stockholm (prisexempel - Enköping tur och retur 1:70, tur och retur Stockholm 4:10!) till idag (1987) - inga tåg stannar, man ser inte ens röken av dom, ty dom är ju el-drivna! Moderna tider!

Nu är det slutsummering av Kallmar Gata. De som läser det här måste inse vilken betydelse Bålsta har varit för den omkringliggande bygden, med järnvägsstation, affärer, post och kvarn. Som jag beskrev i början, var vägen mellan Snytan och Kalmarsand satt på undantag. Detta berodde nog på att inga större gårdar fanns där. Vid Snytan finns ett monteringshus, levererat av Bålsta Trähus, byggt av Bålsta sågverk, vars ägare hette A. Rylander.

Åsen

Det som jag kallar för Åsen sträcker sig ifrån Gamla Håtunavägen till Bålsta med järnvägen i vänster och motorvägen i öster. Om vi nu utgår ifrån gamla Hågunavägen, så tillhörde de första 100-150 metrarna Aronsborgs gård. Sträckningen järnvägen-Drageborg = Draget. Vid Drageborg öppnades det första grustaget i Bålsta. Efter Aronsborgs ägor kom Väppeby skog, som sträckte sig ända till nuvarande Färghallen.

Jag ska nu i korthet berätta om vad skogen har betytt för landsbygden. Den gav timmer till virke, och det som inte dög till virke blev till ved. Vi får ju räkna med hundraprocentig vedeldning.

Djurlivet var ju då, när lugnet rådde, helt annorlunda. Det fanns rätt gott om älg, tex. Jag har själv med hästar kört fram fem-sex älgar från skog till slaktplats. Småviltet var också mycket talrikare. Jägare av storvilt var, som jag kommer ihåg: A. Hellén och M. Rehnberg. Hellén bodde för övrigt på ett ställe som hette Lugnet, ett boställe på åsens östra sida. Där är nu grustag och asfaltverk. Denne Hellén var till yrket byggmästare. Han har tex år 1933 byggt om den här stugan som jag sitter i.

Om man går vidare i Väppeby skog mot Bålsta kommer man till ett par kraftiga kallkällor, källor som ortsbefolkningen hämtade gott vatten ur.

När järnvägen byggdes i början på 1870-talet hämtades grus och fyllning i stora mängder ifrån Bålsta-åsen. S.W.B., som järnvägen då hette, köpte ett markskifte av Väppeby och anlade ett stickspår ut till nuvarande järnväg. Spår efter stickspårvallen syns än i dag.

En mindre del av åsen, mot Ullevifjärden, kallades Arnö skog. Väppeby skog slutade, som sagt, vid Färghallen, sedan kom Grans skog. Numera är ju åsen bebyggd med villor, mest på den mark som förr tillhörde Grans gård. När jag växte upp fanns där bara en tre-fyra stycken rävgårdar med silver- och blåräv.

Men även på Väppebysidan av åsen, utmed järnvägen, finns bostadshus. Som kuriosa kan jag nämna att när det första huset där byggdes i mitten på 30-talet, så kostade tomten 650 kronor! Timmer såldes från nämnda tomt för 600 kr - tala om bra affär! Där förr endast skogshuggare och körare störden den stilla friden, dånar nu grusmaskiner och asfaltverk.

Som läsaren av denna berättelse förstår, så känns det underligt för en som sett dessa marker förvandlas från lantbruk till bostäder och industri. Men förändringen är på både gott och ont - mest gott!