HEMBYGDSFÖRENING
copyright 2012
Håbo Hembygdsförening
Jag står nu på högsta punkten i Hagaberg och tänker tillbaka på den tid, då den dalen som ligger nedaför mig mot Viby var täckt av vatten ifrån Skörby till Bistaborg. När vattnet sjönk undan kom dom gårdar och hus på dom högst belägna markerna.
Här i Kalmar finns många namn som slutar på "by" : Skörby, Eneby, Väppeby, Viby, Hällby, Nyby och Råby. Dessa ställen är högt belägna, vilket tyder på att de blev tidigt bebodda. Alla namn i denna berättelse är dom äldre, dom nyare namnen står inom parentes.
Vi går nu tillbaka till 30-talet.
Jag tittar rakt västerut och min blick stannar på Viby gård. På gårdsplanen står ägarna, bröderna Emil Och Ferdinand Johansson, Ferdinand kallades för "Fersen i Viby". I dörren står systern Frida, kallad Stampa. Även Maja står i dörren. Hon kom till Viby som piga, men så fick hon ihop det med Fersen, och så blev hon husfru. Fersen och Maja är inte gifta, men det går bra ändå! Nu hör jag Fersen säga till drängen Hilmer, att han ska harva på Torsmyren och Långängen (Prästängen).
Jag tittar till vänster om Viby - där ligger Skolhyddan. den fungerade som skola till omkring 1920 - både små- och folkskola. Klockaren bodde där också. Den är nu enbart en bostads-fastighet.
Nära Skolhyddan ser jag Prästgården skymta mellan träden. Prästen Daniel Ekbled går där med sin långa svarta kappa. Om denna Ekblad finns mycket att förtälja, men eftersom han var min kon-firmationslärare och bjöd mig på vin och kaka, så ska jag inget säga! Att jag sedan bjöd honom på grogg, med påföljd att han klappa' i händerna och stampá' taktern i en hurtig vals...! Man ska ju vara artig och bjuda igen!
Det går en gångstig ifrån Nyby (Furuhäll) förbi Hagaberg till Bålsta stationssamhälle. Jag ser på avstånd två personer komma gående, men det är på för långt håll för att jag ska kunna känna igen dom. Dom går just på spången som leder över ån, som rinner ifrån Rummelskärr (vid Skörby) till Bistaborg (Bistagården). När dom kommer närmare ser jag att det är smeden Bergström och hans son Kalle. Dom bor i Hällby (Södra Viby).
Jag frågar Bergström vart han ska gå. Han svarar: "Jansson i Råby har lämnat in gamla harvar och en gammal hästräfsa för reparation hos mig, och jag har inte järn hemma så det räcker. Därför måste vi gå till Bålsta för att köpa lite i järnbon." Bergström är så finklädd! Mörk rock, spetsbyxor (ja ridbyxor heter så) och stövlar. På huvudet har han en sk vegamössa. Jag tror minsann att Bergström varit ute i smedjan och smort stövlarna med lädersmorning, eftersom dom är så blanka.
Sonen Kalle har kavaj och långbyxor och kängor. Runt halsen har han knutit en brokig snus-näsduk, och på huvudet sitter en sportmössa på svaj. Eftersom jag ska åt samma håll gör vi sällskap. Vi går först förbi Fridhem. Där bodde förr en slaktare. När han inte hade något mer djur att slakta så hängde han sig i slakteriet. Oxe som oxe.
Vi går vidare och när vi viker av mot Eneby passerar vi Källstens stuga. Gubben och gum-man sitter på en bänk utanför farstun. Dom hälsar och vinkar glatt. Lite längre bort ligger ännu en stuga, Gustavsberg. Där bor en gammal sömmerska, Sy-Fia, som just är i vedbon och hämtar några vedpinnar i för'klät. Det gamla soldattorpet som låg nedanför är rivet sedan länge. Området heter Skogsteby.
Så går vi över Bablyon (gränsen mellan Prästängen och Prästberget) och kommer så fram till Enebylund. Där stannar vi ett tag. Prästen Ekblad påstod, att när han var på hemväg en gång från en predikan i Bålsta och passerade huset i Enebylund som då var obebott, var där en större samlig av döda personer, klädda i vitt, som hade samlats till fest!
Vi tittar ut överdalen mot Vilunda och Bastubacken. Varifrån kommer namnet Bastubacken? Antagligen av "risbastu", ty många fick ju som straff ett antal spön... Det var väl inte "bastu" som vi menar, men varmt om ryggslutet blev det nog! Nedanför Bastubacken ska det ha legat en avrättningsplats där man kunde mista huvudet. Namnet på stället var då Galgbacken.
Nu knallar vi på mot Eneby. Väderkvarnen har slutat gnälla och är riven, istället finns här nu fina villor. Vi passerar Annehill, (Smultronstället), går in i skogen och på sviktande tuvor över Långkärret (Norra Västerdalen). Så är vi framme vid Dansbanan (Kyrkcentrum). Där vilar vi oss och jag ska inte gå längre, men Bergström och son ska ju gå ner till samhället. När jag ser dom gå nedför Västerhagsbacken tänker jag att de nog går in på Bålsta Gästgivargård först och får sig själva ett järn, innan dom går till Järnbon för att köpa smidesjärn!
Jag är nu ensam och ser in på det område som varit dansbana och Folkets Park och som nu är Kyrkcentrum - det är en konstig kombination! Här har ungdomar snubblat över björkrötter och dansat till olika "svänggäng". Tycken uppstod - både korta och långlivade. Där dansbanan var, står nu en klockstapel! Jag tänker att kanske spelade musiken på dansbanan: "När bröllopsklockor ringa". Då finns ju ett litet samband. En annan gemensam nämnare finns också: Folkparken - Kyrkcentrum = Träffpunkt.
Nu är det slut på nostalgin - det lönar sig inte.
Jag går gångstigen tillbaka litet grand, kommer så till gränsen mellan Ellensborg - Väppeby. Där finns ett vändkors, dvs i stället för en grind finns ett vridbart träkors.
En historia om denna plats: En gång hade jag varit vid dansbanan tills dansen var slut, vid ett-tiden på natten. Jag cyklade gångstigen fram och när jag kom till detta vändkors så stod där en kamrat som jag kände väl. Han tutade och snurrade på vändkorset. Jag undrade vad han gjorde. "Jag kör en båt" sa han... Då sa jag: "Kom nu så går vi hem." En melodi som dom kanske hade spelat - "I en grönmålat båt" - orsak - kanhända?
Jag fortsätter nu genom Norrhagen, där kor går på sommarbete. Det är ungdjur och sin-djur, dvs kor som ska kalva och därför slutat mjölka, därav ordet "sin". Det är skönt att se djuren i det fria...!
Är nu på Skjutbaneåkern (Västerängen). Namnet kommer av att det har legat en skjutbana där. Jag var där och sköt bom vid invigningen. Så går jag över åkrar som heter Grans Äng och Sliskan (Västerängen och Dalvägen) till Urmakarrutan (i Valhall med parkering). Varför har dom hittat på namnet Valhall? Här har väl inga asagudar bott? Penninggudar finns ju här, förstås - köpmän, banker...!
Nu är jag på Kallmar Gata, på väg mot Kalmarsand.
Vid Talltorp stannar jag till och tittar efter Anton Eriksson men han syns inte till. Han är nog inne i en sparriskur och skördar sparrisknoppar. Jag kan berätta att det fanns många sparrisodlare utmed Kalmar Gata. Sparrisen såldes till Arvid Nordquist, Stockholms finaste delikatessaffär. En annan sparrisodlare var Axel Edlund, timmerman och lantbrevbärare i många år. Hans hustru och två små barn dog i Spanska sjukan. Vid 70 års ålder sökte och fick han arbete som timmerman på Dyarne, 1952-59. Han var en hedersman!
Jag promenerar vidare och passerar Mansängens gård till höger. Där står Algot Eriksson, som jämte drängen lastar sättpotatis på en vagn. Så har jag Herman Svanströms bilverkstad på vänster sida - men där, som det förr trimmades bil- och traktormotorer är det nu muskeltrimning!
Jag börjar nu bli sugen och pinnar på innan krogen stängs. Till 1860 fanns en krog som hette Loppkrogen och som låg ungefär där OK-macken nu är. På platsen var det en marknadsplats. Där såldes kor, hästar och grisar. Där kunde man som sagt få lekamlig spis. Nu får man andlig kraft, för nu är där en Missionskyrka.
Jag vandrar vidare, i kurvan på vänster hand ligger Tvåhus (byggt 1905). Längre fram till vänster ligger ett par litet äldre hus (byggår 1900). Där bor Fredrikssons. John Fredriksson var slaktare och köttvaruhandlare till 1929-30, och började då med åkerirörelse. Han blev då Bålstas förste åkare.
Alldeles i närheten ligger ännu ett hus av äldre modell. Där var Bålstas första telefonstation inrymd. Den sköttes manuellt. Det var två systrar som hade hand om stationen, Ester och Berta Andersson. Det var en bra telestation, där var namnanrop vanligt, både smek- som öknamn gick att använda. Man kom alltid fram till rätt person.
Nu vänder jag kosan mot Väppeby Gärde. Jag svänger vid Snytan (där Kalmar Livs ligger). Här gäller det att passa sig! För på ena sidan vägen bor länsman Valkendorf, och på den andra sidan dödgrävare Herman Tapper! Nu går jag en bit mot Väppeby och stannar där. Nu - 1986 - är det fullt med hus (Rodervägen - Skeppsvägen). Men förr var där två åkrar som brukades av prästgårdsarrendatorn. Marken tillhörde nämligen Kalmar Prästgård. När jag var barn var bröderna i Viby Gård arrendatorer. De hade då ibland sina kossor, en 25 stycken, där på sommarbete. Dessa kor motades hem till Viby för mjölkning, två kilometer, fram och tillbaka på morgonen, och samma procedur på kvällen. Men tänk på att bilbeståndet då var betydligt mindre än nu. Idag skulle det vara svårt att genomföra.
Jag har vilat mig nu och fortsätter min vandring. Svänger till vänster på Sandvägen (Aronsborgsvägen) mot Fånäs-Aronsborg. Vid Mälarens strand stannar jag, tittar mot Fånäs utsiktstorn och ser då silhuetterna av ryttmästare Tauvon med en älskarinna. Dom sitter och tittar på månen(!?). Som gottgörelse för måntitten fick hon en stuga till döddagar. Tala om mutor!
Nu tittar jag mot aronsborgssidan. Tegelbruket är borta sedan ungefär 1910. De enda spår som syns av detta är groparna där lera togs. Nu är där en småbåtshamn.
Jag vänder och går tillbaka samma väg. Jag kan tala om en sak. När jag som barn, i slutet av 20-talet, början av 30-talet, gick ärende åt morsan genom att kuta till Kalmarsands affär för att köpa litet käk, då tog jag med metspöet och metade på båda sidor om vägen! Vattnet gick då långt upp, nästan till Kalmarleden, vid Uno-X.
Befinner mig nu på vägen Väppeby Gärden (Kalmarvägen) och går mot Väppeby Gård. På den åker som ligger till vänster låg förr en lada.
Det som nu berättas hände omkring 1870.
Ägaren till Väppeby hette Möller. Han skulle avlöna sina stalldrängar och gick därför till Kalmarsands affär för att växla en hundralapp. En rallare, som arbetade med järnvägsbygget Stockholm-Enköping som då byggdes, såg att Möller växlade en hundralapp. Han följde efter Möller, knackade honom i skallen och kastade in honom i ladan. Möller dog inte av slaget men fick lunginflammation och av den kombinationen avled han.
Innnan jag går vidare kastar jag mina blickar mot en träddunge på den andra sidan åkern mot Aronsborg. Där var förr en Trefaldighetskälla som hette Bocka Källa. Men genom utgrävningar och öppnande av vattentäkter slutade den rinna i mitten av 30-talet. Den åkern med ladan som jag talade om kallades Hin Håles hörna.
Medan vi är inne på det ockulta kan jag berätta att man på hösten, dimmiga kvällar, kunde få se så kallade lyktgubbar, dvs gasbildningar som uppträdde på sanka marker. Jag har själv sett en sådan. Den ser ut som en person bärande en lykta. Jag blev mycket skraj!
Nu är jag framme vid en korsväg. Här gick ju Kyrkvägen, som den hette. Men här på en skylt står ju Fältvägen. Var har dom fått det ifrån? Visst - finansministern heter ju Feldt - han har kanske åkt där?
Jag måste tala om, att innan Väppeby backe var i den form den är nu, med jämn lutning, var den avdelad i en mindre och en större backe - den lilla mitt för ladugården och den större började vid allén. Den mindre kallades för Bondstöten av den anledningen att där stannade man med hästarna så att de fick flåsa ut ett tag. Körkarlarna tog sig en pris snus eller något annat styrkemedel. Därefter sattes stöten in mot stora backen, som var mycket besvärlig för hästarna, särskilt under den kalla årstiden. Det var ofta som hästarna halkade omkull - många gånger berodde det på dåligt skodda hästar, men mest på halkan. Jag har själv åkt baklänges där med två hästar + vagn med ved.
Ska nu berätta litet om Väppeby lagård. Den byggdes vid sekelskiftet 1899-1900. Byggnaden i sig själv är inte märklig, men grunden är av utkilade stora stenblock som är exakt inpassade i varandra - det var hantverk, det! Stensättaren hette Thor.
Har nu kommit till allén. Om Väppeby gård kan sägas att den förr bestod av tre gårdar - Norrgård, Mellangård och Södergård. År 1750 blev det en gård och då byggdes nuvarande mangårdsbyggnad.
Är nu på krönet i backen. Statstugan till vänster, källargroparna till höger. Varje familj hade sin grop. I det här fallet var det tre stycken källargropar. En grop var ca tre meter djup och ett halmtak ovanför ytan var ungefär tre meter i fyrkant. Då jag är en så kallad höstunge var det inte lätt för morsan att plocka potatis med mig sparkande i magen. Följden blev att farsan fick plocka själv och köra hem potatisen med häst och i ljus av en fotogenlykta. Men han var ju delaktig!
Jag vänder nu blicken mot Statstugan och tänker då på alla snoriga ungar som sprungit där, mig själv och brorsan inberäknade. Kärringar som har skällt som bandhundar, gubbar som druckit kaffehalvor och tagit sig en pris! Allt som kunde liva upp livets gråa vardag behövdes säkert.
Nu ser jag mot Eneby Skola. Den fungerade som skola mellan åren 1920 och 1957. I den skolan har min bror och jag gått. Där var småskola 1-2, mellanskola 3-4. Lärarinnan i småskolan hette Lydia Schelin, i mellanskolan Rut Larsson-Lundberg. Jag har ett fotografi från 1922, som visar skolbarnen på en fritidstimme åkande spark i Väppeby backe.
Jag började skolan 1929, då hos fröken Schelin, stackars människa till att få något vett i skallen, det var nog ganska svårt. Men hon tog linjalen till hjälp ibland, ju! Hon slog oss på fingrarna, det gjorde förbaskat ont. Ibland fick man en lugg och örfil. Men allt har sin övergång.
En sak kommer jag mycket väl ihåg från Mellanskolan: vi hade haft krig med slangbella och tallkott som vapen. Jag hade fått en tallkott ovanför ögat med blodvite till följd. Lärarinnan skulle binda om en trasa. Den fäste hon med en säkerhetsnål. Jag tyckte att se'n hon satt fast trasan kändes det konstigt - undra på det, hon hade stuckit nålen genom örat. Den kunde inte gärna åka ned, då!
Det finns mycket att berätta om en byskola. Den var en samlingspunkt inte bara för skolungdom utan för kommunalstämmor, syföreningsauktioner och som vallokal. Det var skolan mitt i byn.
Nu är jag vid Brobyholm, där Skol-Johan bor med sin fru. Brobyholm är ett ställe där gamla lärare får bo. Det tillhör Kalmar socken. Jag kan nämna att jag hämta' mjölken åt dom från gården i närheten varje dag i veckan mot en ersättning av 10 öre per vecka.
Innan Skol-Johan blev invalidiserad hade han ett annat yrke. Så råkade han ut för en olycka och miste vänster arm. Han omskolades på 14 dagar - och så blev han lärare! Tur att högra armen var frisk, ty det var ju där som rottingen hörde hemma!
Nu har jag ändrat tid från 30-talet till nutid, 1986.
Kommer fram till Skogsteby - där är allt ändrat. Där som Nordströms bodde är rivet och en ny villa uppförd. En liten kort historia om Nordström: Han var ganska grovhuggen och ful. Han hade en hund som tog en sockerbit ur Nordströms mun, och en gång råkade hunden bita honom ordentligt, så Nordström måste till sjukhus, där nål och tråd måste fram. När läkaren var färdig sa han att han inte kunde garantera att det skulle bli som förut. Då svarade Nordström: "Jag har alltid lidit för min skönhet, så det gör ingenting om det ändras!"
Källstens stuga finns kvar, men Andersberg är uppeldat genom brandkårens försorg. Nedanför låg en soldatstuga, Anders-Karls stuga, tillhörande Viby och Vilunda rote. Allt är borta, nu ska där bli nya villor.
Nu vänder jag till vänster, hem mot Hagaberg, men stannar och tittar över mot Viby. Nere i dalen ligger ett 60-tal nya villor. Där är fina asfaltgator, gautbelysning, mm. Skulle dom förra ägarna, Emil och Ferdinand, se hur det såg ut nu, så hoppa' dom nog kvickt ner i gropen igen!
En bil står på gården där hemma. Det är yngsta dottern Bibbi, som har kommit på besök med sin dotter, 3½-åriga Emelie. Min fru, Margareta, öppnar fönstret och ropar att kaffet är färdigt.
Jag öppnar dörren och går in, ser då Emelie leka och stoja på golvet och då tänker jag: det gamla försvinner och det unga kommer.
Stänger nu dörren och säger: "Hej då".
Berättelser om Bålsta
> Kapitel 1 En vandring i svunnen tid (1986)
> Kapitel 4 Mjölkbilen
> Kapitel 5 Berättelser om namn och folk
> Kapitel 6 En historik om Fliten
> Kapitel 7 Julgrisen
> Kapitel 8 Det var då
> Kapitel 9 Fönsterutsikt Hagaberg
Historia
Kapitel 1 En vandring i svunnen tid.