Del 1
Samtal om gamla tider i Håbo
Anna och Lennart Gestrin och Alice Åkerström och Kalle Karlsson träffades den 990722 och följande samtal utspann sig om små händelser i början av seklet.
Har vi några minnen från de tidiga barnaåren? Om ni har några i så fall berätta!
Lennart:
-Man kommer väl ihåg vissa händelser. Jag kom till Skokloster 1924 från Enköping. Jag bodde i Enköping till 5 årsåldern. Jag kommer ihåg t.ex. när jag blev tagen av polisen i Enköping! Då var jag fyra år. Det här var på vårkanten och vi ungar gick på isen nere vid ån. Och det var en iskant och vattnet strömmade och det tyckte vi var kul - tänk om vi hade ramlat i. Men då kom det en polis och tog reda på oss hela högen. Det kom jag väl ihåg. En händelse till som jag kommer ihåg var när far kom hem med en spark. Min far dog år l923.
- Vi bodde på Kungsgatan 8 mitt emot bryggeriet, jag kommer ihåg jag hade en flicka som lekkamrat och hennes farsa var taxichaufför, och att vi bodde på andra våningen och att trappan upp gick på utsidan av kåken. Gestrinarna hade vedhandel på den tiden nere vid hamnen och veden kördes på små lastbilar. Några andra bilar kan jag inte minnas.
Anna
- Jag föddes 1923 i Skokloster. Min pappa Holdo Eriksson och mamma Signe bodde hemma hos morfar Blom och mormor i Botorp Skokloster. Botorp var ett litet torp under Skoklosters gods. Morfar och mormor hade en häst och tre kor samt höns och gris. Där odlades mest potatis eftersom det var sandjord. Sånka-potatisen var känd för att vara fin. Sånka kallades hela byn där vi bodde. Och gör så fortfarande, nu är det mest känt som campingplats. Min mormor åkte till Uppsala och stod på Fyristorg och sålde potatisen. Hon åkte båt från Sånka brygga där ångbåten kom och hämtade de som skulle göra en "stadsresa". Min pappa jobbade i Enköping på en plantskola. Han cyklade hemifrån på måndagsmorgonen, och sedan var han borta under hela veckan, kom cyklande hem igen på lördagen.
- Min farfar och farmor bodde i Dammen. Ett torp som hade gått i farfars släkt sedan 1770. Farfar övertog torpet 1894. När jag var liten var jag ofta hos dem. Farmor var så snäll och "go" och mycket gästvänlig. Hon ville alla väl och bjöd på det som fanns. Huset de bodde i brann ner 1901 på grund av en spricka i murstocken. Så de hade haft det besvärligt. De brukade torpet till 1930. Nu ligger Slottsskolan på den plats som huset stod.
- En torparhustru hade mycket att göra. Mjölkning, separera mjölken, kärna smör hjälpa till utomhus med skörden, ja, allt skulle de hinna med, och några tekniska hjälpmedel fanns ju inte på den tiden.
- 1928 flyttade min mamma och pappa till Orrtorp. Som också var ett torp under Skoklosters gods. Nu hade jag fått en bror. Plötsligt var man stora syster. Min pappa jobbade nu med jordbruket samt högg i skogen. Körde hem ved, meterved kallades det visst. Den travades i långa travar nere vid Sånka brygga. Där sedan pråmar kom och hämtade veden, som sköts ut på skottkärror och stjälptes i pråmen. Ett tungt jobb, inte bara att hålla balansen när de sköt ut kärrorna på plankorna, det var säkert 100 meter långt. Inte konstigt att folk blev utslitna vid unga år.
Kalle
- Jag är född i en kolonistuga i Midsommarkransen, en förort till Stockholm. Jag föddes 1922 och jag kom ihåg att den där stugan den var så liten så att morsan hade inget kök så farsan han lät sätta in en vedspis i verandan, och så skaffade han sådant där sockerlådsvirke och klädde in verandan med det, och gjorde köksskåp och köksbänk och så eldade morsan i en spis för ved och koks. Där bodde vi under åren 1919 till 1925. Min syster är född 1924 och hon är död nu .Morsan hade att gå 200 meter till en vattenpump som låg på andra sidan av Sockenvägen, och det var naturligtvis varje dag. I närheten av vår stuga låg en annan stuga och där bodde en murare med familj, de var väldigt rara människor, och en gång när morsan gick förbi med vattenspannarna fick hon se att dörren stod öppen och befarade det värsta för det fanns en stor å alldeles intill och meterhöga snödrivor. Och jag som var endast några år gammal var på väg mot ån. Morsan som följde spåren i snön fick tag i mej kanske i sista minuten och jag fick komma in i värmen , det kommer jag ihåg.
- Sen växte man ju opp så småningom, och det var ju mycket man fick gå, det var en backe upp till gamla Södertäljevägen och en backe ner till Liljeholmen, där gick ju spårvagnen på den tiden, linje 17. Där låg också Midsommarkransens nya skola i backen, det var några enstaka klasser som gick där. Jag kommer ihåg det var en farbror som bodde där som hette Lindström, och han hade häst och han körde för Stockhom stad, på somrarna var jag mycke hos dom för jag kröp under grindhålet och en gång satt gubben och plockade vinbär och ja frågade honom vad han gjorde , jag plockar fisbär sa han. Då gick ja till mamma och sa att farbror Lindström han plockar fisbär.Det heter inte fisbär, sa mamma, det heter vinbär. Och jag gick tillbaka till gubben och sa till honom "att nu lurte du mej allt, det heter inte fisbär, det heter vinbär", det är en episod som har fastnat i minnet.
Alice
- Vi var ju sex syskon och vår familj bodde på Lövbacken. När mamma gick bort och jobba så lade hon undan tändstickor och sådant där och så satte hon en spik för dörren för vi skulle inte kunna gå ut och kanske komma ner till sjön. Men när hon hade gått så sa vi åt grannpojken att han skulle ta bort den där spiken så sen var vi ju ute i alla fall. Vi hade en granne där som vi kallade Kokalle, han var farbror till Jan Fridegård, och när han kom på lunchen hade han med sej en stor gumse och den där var vi så rädda för så vi sprang in i en bärså och där satt vi och var rädda ända till vi var säkra på att han hade gått hem. Men gumsen såg att vi var kvar så han gick inte hem,och vi fick sitta där till gubben gick igen. Sedan var det en granne som hette Lindgren som hade nio pojkar och dom lekte vi med men vi fick inte gå någonstans, vi fick inte gå ner till Katrinedal. Det här var innan vi hade börjat skolan. Man har ju så många episoder man skulle kunna berätta om. Ja, så sa mamma, att ni rör inte min cykel för den var hon så rädd om, förrästen den hade inga gummidäck, men vi tog ut cykeln för vi ville lära oss, och vi hade en liten backe där och då satte vi oss på cykeln och körde nerför backen på dom där trä-skenorna. Men vi satte ju undan cykeln till mamma kom hem. Så hade jag en brorsa som hette Sven och en gång öppnade han fönstret och då satte jag en hink med botten opp nedanför fönstret och då skulle han krypa ut. Och då ramla han och fick ett stort märke i pannan och det blödde så dant. Mamma hon hade ju jämt arbeten, hon satt ju uppe om nätterna… och så en gång när jag satte på mej strumporna och då var det hål i tån men då la jag i en kula i strumpan och när jag slängde med den så flög kulan i fönstret och då fick ja naturligtvis stryk. Men ja sa "jag kan inte hjälpa att inte mamma stoppar strumporna"! |
 |
Samtal om gamla tider i Håbo
 Del 1
Del 2
Del 3
Ladda hem
 Höger klicka och välj "Spara som..." för att ladda hem hela dokumentet
  Tillbaka |
