En för våra trakter anmärkningsvärd händelse inträffade sommaren 1925, nämligen Den uppländska skördestrejken. Den har skildrats på flera sätt, bl a av Jan Fridegård i hans roman "En natt i juli". Romanen kom att ligga till grund för en filmatisering av händelsen. Den spelades in 1946 och fick titeln "När ängarna blomma".

Vi har här gjort en sammanfattning av händelseförloppet, bl a med stöd av uppgifter från Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstituts hemsida. Vi tackar för den hjälpen.

Skördestrejken 1925

En skildring av skördestrejken i Uppland 1925 domineras framför allt av en person, Oscar E. Sjölander, född i augusti 1880 i Alsheda, jönköpings län.

Börje Sandén, Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut har på institutets hemsida redovisat händelseförloppet och Oscar E. Sjölanders agerande under strejken och vad som föregick den. Vi har tagit oss friheten att ta med en del uppgifter från den redovisningen.

Valter Säfström har bidragit med "hågkomster" från Sjölanders och övriga fackliga representanters insatser i våra socknar.

När Sjölander tillträdde sin befattning som lärare och kantor i Stockholms-Näs (Kungsängens) församling 1910 upptog stor-godsen ungefär 75% av åkerarealen i Bro Härad. De flesta barnen vid kyrkskolan var därför statarbarn och Sjölander upp-märksammade snart deras ojämna skolgång och sociala situation. Han påpekade detta för skolrådets ledamöter och hävdade barnens rätt att få delta i undervisningen i stället för att ofta vara tvungna att stanna hemma och arbeta. Han begärde också högre anslag för inköp av nya läromedel.

När han också begärde förbättringar i lärarbostaden och dess närmaste omgivning, blev han snart illa sedd av skolrådet. Efter upprepade krav fick han 1912 en skarp tillrättavisning för sin "härsklystnad" av skolrådets ordförande, som var kyrko-herde Widman och således Sjölanders medarbetare i kyrkan.

Även amiral Dyrssen på Öråker gav honom en reprimand som antecknades i skolrådsprotokollet. Förmodligen lades grunden för deras livslånga fiendskap redan nu. Den kulminerade senare när de stod som motpoler i de fackliga striderna, Sjölander som strejkgeneral och Dyrssen som ledare för arbetsgivarna.

Efter några år engagerade sig Sjölander ännu mer i statarnas förhållanden och 1914 bidrog han aktivt till att bilda arbetar-kommuner i Bro och Kungsängen. Det är mot den bakgrunden man får se skolrådets fortsatta handlande. Hittills hade den socialistiska agitationen inte nått långt bland lantarbetarna. Nu såg man i Sjölander en politisk motståndare och ville stoppa hans framfart.

År 1916 bestämmer sig skolrådet för att gå till domkapitlet med sina klagomål och hävdar bland annat att Sjölander smädat skolrådets ordförande. Han framställs som "den halvbildade agitatorn som väl kan utså missnöje, men ej bygga upp något nyttigt". Kyrkoherde Widman gör heller inge hemlighet av att man vill få bort Sjölander från Kungsängen. "En lärare, som med sin egenskap av folkagitatorns hänsynslöshet och ilska mot överordnade, har bättre förutsättningar att vara redaktionssekreterare i Stormklockan än lärare i Stockholms-Näs folkskola".

Att hela bygden är engagerad i striden förstår man när mer än hälften av församlingens vuxna innevånare skriver på en lista till förmån för Sjölander. Även komminister Östlund, villa-byggaren i prästhagen, stödde honom på ett försiktigt sätt . Men trots detta fastställde domkapitlet varningen för tjänstefel, en varning som emellertid upphävdes av Kungl. Maj:t efter undersökning av folkskoleinspektören.

Upplands lantarbetarförbund
År 1918 använde Sjölander sex veckor av sitt sommarlov till agitation bland bygdens lantarbetare. Det resulterade i att Bro härads lantarbetarfackförening bildades. Dyrtiden (första världskriget) var förmånlig för agitationsverksamhet och mycket snart utvidgades föreningen till att omfatta hela Uppland.

Lantarbetarstrejken
År 1919 var man mogen för sin första strejk, som gav en kördräng ett lönelyft upp till en årslön på 900 kronor. Strejken var en stor framgång för lantarbetarna och man prisade Sjölanders taktiska förhandlingsförmåga.

Men man bör observera att Upplands Lantarbetarförbund (ULF) under Sjölanders tid var självständigt, således vid sidan av ett riksomfattande lantarbetarförbund. Det får delvis sin förklaring av att arbetsförhållandena för statarna var mer besvärande här i Uppland än i landet i övrigt. Förbundet var förhållandevis starkt, Sjölander var nu riksdagsman, landstingsman och förbundsordförande och dessutom med egen facktidning, Skogs och Lantarbetaren från 1922, för vilken han var redaktör och flitig skribent.

Strejken 1925
Lågkonjunkturen fanns kvar när avtalsförhandlingarna skulle inledas 1925. Parterna stod långt ifrån varandra och där fanns inte mycket utrymme för förhandlingar. De båda antagonisterna Dyrssen och Sjölander ledde var sin avtals-grupp. Strejken var ett faktum och avtalskonferensen sade ja till strejken.

Valter Säfström vet berätta att avdelning 8 i Övergran hade ett extra möte den 12 juli där information från den tidigare hållna avtalskonferensen gavs. Konferensombudet rapporterade att strejken skulle starta den 14 juli från klockan fem på förmiddagen. Några var glada över beslutet för nu skulle man visa godsägare och bönder var skåpet skulle stå. "Vi ska strejka i hundra år", var det några som sa. Andra var mer betänksamma. Hur ska vi klara familjen nu? Vad skulle lant-arbetaren leva av under strejken, från staten fick man ju inget. Det stora problemet var mjölken. Lantarbetaren var van vid att varje morgon hämta sina fyra liter. Mjölken var grunden. Arbetsgivaren informerade även affären om strejken, ingen av gårdens arbetare skulle få handla på kredit. Ingen bra start för kvinnorna. Det var ju de som i de flesta familjer hade ansvaret för att det fanns mat på bordet. Juli månad var nog den sämsta för en strejk. Det fanns antagligen inte så mycket att hämta i jordkällarna.

I samband med det extra avdelningsmötet som hölls valde man olika cykelpatruller och ordföranden hoppades att alla skulle göra sin plikt den 14 juli. Det första som skedde den 14 juli var att två av de gubbar som skulle strejka i hundar år kom och bad att få börja arbeta, då kvinnorna var förtvivlade. De hade ju ingen mat. Ordförande Säfström följde med till granngården och allt kunde ordnas upp. Han tog även en tripp till Katrinedal, men ingen av statarna syntes till. Men på väg var tre torpare som inget alls visste om strejken. De blev informerade och återvände hem. Efter denna händelse blev ordföranden inkallad gårdskontoret där Landsfiskalen väntade i egen hög person. Arbetsgivaren ansåg att ordföranden hade överträtt Åkarps-lagen och borde åtalas för detta. (Åkarpslagen var ett tillägg till strafflagen som tillkom 1899 på förslag av Persson i Åkarp). Enligt den kunde man straffas om man hindrade arbetsvilliga att komma till arbetsplatsen. Men det fanns undantag i lagen. Om det inte fanns kontrakt eller andra bestämmelser, så gällde inte lagen och detta var just ett sådant fall.

Det fanns möjlighet för gårdarna att teckna separat avtal. De arbetsgivare som önskade teckna ett sådant kunde vända sig till Sjölander. Han satt och väntade på Hotell Kronprinsen i Stockholm. Det var åtskilliga arbetsgivare som utnyttjade denna möjlighet. Från det område som representerade avdelning 8 i Övergran var det endast två gårdar som var intresserade av separat avtal. Det gällde Nyckelby gård, som visserligen hade fått avtalet undertecknat, men ett avtal som arbetarna på gården inte var nöjda med. De kallade då på avdelningsstyrelsen för underhandlingar. Ordföranden och kassören tittade på avtalet och inte heller de kunde godkänna det.

De fortsatte då per cykel till Kungsängen för att träffa Sjölander Det var söndag och då fanns Sjölander på orgelläktaren i Stockholms-Näs kyrka, där han var kantor. Det var bara för Sjölander att annullera avtalet med Nyckelby gård och de båda företrädarna för avdelning 8 var nöjda, när de trampade hem mot Övergran.

Den andra gården som begärde separat avtal genom avd. 8 var Katrinedal. Eftersom fyra femtedelar av styrelsen i avdelning 8 jobbade på Katrinedal kunde det bli ett känsligt beslut om man godkände ett sådant avtal. Det blev följaktligen ett nej, vilket medförde att de så kallade "Rädda skörden" inkallades. Det var inget tyst gäng som gårdens lastbil hämtade i Bålsta. Men trots att det var ett gäng ur Stockholms undre värld, så måste ordföranden varna för att inte röra dem. De hade lagen på sin sida.

Sjölander var långt ifrån glad över att inte kunna ge lant-arbetarna ett bättre och mer givande avtal. Han måste erkänna att han blev slagen av sin antagonist Dyrssen, men han hjälpte ändå många att slippa gå hungriga från matbordet genom att skriva separata avtal med så många gårdar. Hans enorma vilja att skapa en förbättring av lantarbetarnas villkor i alla hans roller som riksdagsman, landstingsman och förbundsordförande samt redaktör för Skogs och Lantarbetaren blev en alltför tung börda.

Han var således en av våra stora pionjärer inom lantarbetar-rörelsen, men fick aldrig uppleva den dag 1945 då statarsystemet upphörde. Han avled 1928 endast 48 år gammal.

Tillbaka