Du är besökare

 

sedan 1 januari 2010

Kapitel 8.

 

Det var då.

 

Det som här skildras var lantarbetarens liv med familj i helg och vardag, på 1920-30-talen.

 

En vårdag.

 

Klockan är en kvart i sju på måndagsmorgonen i maj månad.

 

Gubbarna börjar samlas vid stallväggen dit rättaren kommer för att fördela arbetet för dagen. Alla är klädda i blåbyxor och blåblus plus storväst. På fötterna mest läderstövlar. Som huvudbonad var slokhattarna i majoritet, men även s.k. vegamössor och sportmössor fanns.

 

En av kördrängarna använde snus, vilket inlades på kvällen som nattfoder. Under natten blev det en rännil i varje mungipa, ävenså på hakan - han kallades för 111-an.

 

Nu klämtar vällingklockan och rättar-Kalle dyker upp. Han har pratat med husbonden först angående arbetet. Stor och gapig stod han på stallgatan och delade ut sina order. Han frågade fördrängen som körde såmaskin. Det skulle sås havre på Grans äng denna dag. Frågan löd: "Har du såmaskin där?" Fördrängen svarade: "Den står på Källåkern (eller närmast)." Dagen innan hade ett par man varit där och sått konstgödning.

 

När arbetsfördelningen var färdig gick fördrängen och körkarlarna in i stallet för att sela på sina hästar. Hästarna hade fått mat och vatten klockan fem av stalldrängen. När hästarna var färdigselade gav sig alla åstad. De, som skulle harva, körde sina hästar lösa, men fördrängen, som skulle köra såmaskinen, måste ha en vagn med utsäde på.

 

Nu hade arbetet kommit gång, dammet rök om harvarna, hästarna nafsade efter de gröna strån, som började spira i dikeskanterna.

 

Så blev klockan halv tio och kaffedags, hästarna får en hösudd och körkarlarna tar ur sina väskor fram termos och några brödbitar. Kvart i tio är kafferasten slut. Kaffet och rasten försvinner snart.

 

Hästarna är både stela och trötta och är därför ej pigga. Gubbarna är desto piggare av dels kaffe, dels en pris snus eller en pipa rök.

 

Så fortgår arbetet på ängen tills klockan närmar sig tolv. Rättar-Kalle har varit ute på ängen och inspekterat - konstigt nog var allt bra. Det berodde nog på att han fick en pris snus av en kördräng.

 

Vid hemfärden mot stallet är hästarna "stallmorska", glada att få vatten, hö och havre.

 

Middagsrasten är en och en halv timme. Att den är så lång beror på hästarna. De ska hinna äta och vila. Klockan halv två är det dags att börja eftermiddagspasset. Stalldrängen har under middagsrasten sett efter om någon häst hade "tappsko", dvs en tappad hästsko. Stalldrängen fick då ta fram skostolen med alla verktyg, såsom hovklingor, rasp, nitjärn, söm och hästskor.

 

Så såg han att en häst var selbruten(hade fått skavsår av selen) - den fick stå på stall. Kördrängen fick ta en annan häst.

 

Eftermiddagens arbete var likt förmiddagens, med den skillnaden att de som harvade flyttade över till en annan åker, som skulle vara harvad när såmaskinen kom.

 

Klockan halv fyra var det dags för kaffe för karlarna och vila för hästarna. Det var svåra tider för hästarna - varmt, tungt och dammigt, för at inte tala om bromsarna. Det var en välgärning när traktorerna kom.

 

Kaffekvarten och vilostunden var slut och sista passet började. Arbetet varade till klockan sju. Det var skönt för hästar och körkarlar när kvällen kom.

 

Arbetet på en gård bestod på våren av bearbete med jorden. Det var aldrig fråga om att fira för ruskväder - det fanns alltid något att pyssla med, tex stängning, betesfållor, sädesrensning, se över hagar där hästarna skulle gå om sommaren. På sommaren betstod arbetet mest av jobb med slåtter. Dels att slå och hässja, dels att köra in i ladan, även på stallskullen. Hästar och kor måste ju ha vinterfoder.

 

Beträffande ladugården, så var den ett gissel för gårdens kvinnor! De skulle ju mjölka tre gånger per dag. Klockan fem på morgonen, elva på förmiddagen och fem på eftermiddagen. Räkna så med att de inte hade vatten och avlopp hemma, de hade barn i skolan, barn hemma och många hade barn i magen.

 

När det led mot aftonen samlades en person från varje familj vid mejeriet för att hämta mjölk. Ladugårdsförmannen kom och mätte ut mjölken. Han sa ibland: "ta med en extra flaska i morgon kväll så får ni råmjölk." Då blev det kalvost (kalvdans) - mums - i stugorna.

 

När lördagskvällen kom var alla glada - arbetstiden var en timme kortare, gubbarna hade kanske fått litet starkt, gummorna hade bakat litet goda bullar. Så förbyttes den trista arbetsveckan till glädje!

 

Det var inte bara hästfolk på en gård - det fanns tex smed, slöjdare, ladugårdskarlar och trädgårdsmästare. Men även om det var söndag så skulle hästarna ha vatten och mat. Det gick på tur bland kördrängarna.

 

Det finns många historier om hästar, men jag vill bara nämna en.

 

Jag körde en vinter i skogen med häst och kälke. Hästen, Pärla, kom inte överens med mig - hon var olydig. I vanliga fall var hon med, när jag hade rast, för att få ett par sockerbitar. Den här dagen tänkte jag "du skall inte få något socker idag!" Jag gav henne litet hö, gick sedan undan för att hålla rast.

 

Efter en stund hörde jag att hon kom, men jag vände mig inte om. Jag ville se hur hon skulle göra. Efter ett tag puttade hon mig i ryggen - fred slöts, hon fick sitt socker!

 

Höst och vinter.

 

När arbetet är slut för året på åker och äng, hästplöjningen är klar, säden ligger på logen och väntar på tröskning - då börjar arbetet i skogen.

 

Det skall huggas brännved till arbetarna, timmer till gårdens egen såg, en 300-500 stock, på våren sågat till plank och brädor. De kvistigaste sågades till spiltpallar, dvs golvet i spiltan.

 

Två av kördrängarna hade hästar och kälkar och en hötapp med - av den anled-ningen att när de skulle köra hem skulle de ha hemlass, och de sk löskarlarna skulle få åka med.

 

Tänk nu att termosflaskan ej var i allmänt bruk - hur gjorde man då? Jo, fruarna fick ta kaffe i en flaska, linda en tidning om först, sedan en gammal strumpa. Men hur hittade de sina gubbar i skogen? Jo, när man gick till skogen på morgonen revs en tidning sönder i bitar och hängdes upp på grenar, så gummorna skulle hitta fram med kaffe och bullar.

 

Arbetet på gården bestod ej enbart av växt på åker och äng. På vinterhalvåret skulle maskiner och redskap ses över, det var jobb för slöjdare och smed. Stalldrängen var vanligen kunnig i sadelmakeri, vilket innebar att remtygen gjordes nya, bossor stoppades om och smordes in, inte bara bossorna utan hela selen. Bossor är vadderade skydd mot skavsår av selen.

 

På hösten brukade de flesta lantbrukarna bjuda alla på gården, både karlar och bihang, på mat och dryck. Gubbarna hade litet kopparslagare dagen efter - vad kunde det bero på?

 

Julen närmar sig. En del gubbar har köpt en spädkalv, givit den mjölk så den har blivit gödkalv. Den skulle slaktas till jul, likaså grisen.

 

Julfesten kan börja!

 

Detta har statarungen Bertil i Hagaberg skrivit, september 1998.

Berättelser om Bålsta

> Kapitel 2 Hur det var på Väppeby gärde, Kallmar gata och Åsen (1987)

> Kapitel 3 Tjo och tjim Bålsta Folketspark och på Kalmarsands Fest-plats

> Kapitel 4 Mjölkbilen

> Kapitel 5 Berättelser om namn och folk

> Kapitel 6 En historik om Fliten

> Kapitel 7 Julgrisen

> Kapitel 8 Det var då

> Kapitel 9 Fönsterutsikt Hagaberg