Du är besökare

 

sedan 1 januari 2010

Kapitel 7.

 

Julgrisen.

 

Klockan är i åtta-tiden på morgonen. Decembernattens svarta mörker har fått ge vika för ett svagt morgontöcken.

 

Morgonen är lagom kall, ca fem minusgrader, snön ligger vit på marken, ett par tum ungefär, det gör att det blir lite ljusare - vädret är perfekt för julslakten!

 

Då någon tvättstuga ej finnes med pannmur och rinnande vatten, har Mor burit upp vatten ifrån brunnen med handpump till ett par trebenta 40-liters järngrytor, vilka är placerade på ett lämpligt ställe ute i naturen. Där brinner sedan halv sjutiden en kraftig eld under grytorna. Vattnet ska bli varmt för att sedan spädas med kallt vatten till lämplig temperatur för lögvattnet.

 

Alla tillbehör är på plats: lögtråg, hink med bykskopa och visp för att ta reda på grisbloden. Eftersom det är snö på marken i dag så behövs ingen hink med kallvatten för den varma bloden, som nämligen måste spädas antingen med kallt vatten eller snö för att inte levra sig.

 

Lögtråget har min far lånat av en granne och kört hem med häst dagen innan. Lögtrågets konstruktion är viktig. Det får inte vara för brett i botten, ej heller för långt - ca 60x175 cm - av den anledningen att det ska gå åt så lite vatten som möjligt.

 

Rep och hängträ är framtagna, liksom en liten stege för att hänga den slaktade grisen på.

 

Jag ska nu beskriva grisens levnadssaga.

 

Grisen anskaffades i början av juni. Den var då sex veckor gammal och nyss avvand från modersmjölk. Den kunde därför, fast med besvär, dricka lite mjölk själv. Efter några dagar gick det att ge honom lite kokt potatis och gröpe. Gröpe är mald blandsäd. Man skiljer på fin och grovmald. Till grisfoder används finmald.

 

Grisens tillvaro består av två saker: äta och sova! Att mat och sömn är bra bevisade grisen genom att växa och bli en nasse med knorr på svansen!

 

När det gått en tid släpptes grisen ut i grisgården, dvs en inhägnad i anslutning till svinhuset. Inhägnades storlek var ca 25 kvadratmeter. Där tyckte nasse det var roligt att vara, äta rötter och böka i jorden.

 

Matransonerna hade nu ökat till 8-10 liter tre gånger om dagen. Maten bestod av mjölkblandat vatten, potatis, gröpe, äpplen och lite annat, tex potatisskal. Dock ej något ben. Potatisen och äpplena måste möras (stötas och finfördelas) annars satte nasse i halsen! Gurkor och tomater älskade han!

 

Tiden gick och nasse blev stor och fet. Sista månaden fick han inte vara ute så mycket - han skulle växa och bli så stor som möjligt.

 

Men jag kommer ihåg att fast han var stor så tyckte han om att bli kliad på ryggen - han lade sig snart på golvet och ett belåtet grymtande hördes. Tur att han inte visste vad som nalkades...

 

Dagen före slakt fick han bara flytande föda och det var för att tarminnehållet inte skulle bli för tjockt.

 

Julslakten.

 

En duns hördes mot väggen i stugan. Det var Slaktar-Sven som kom med sin cykel. Han lossade sina verktyg från pakethållaren: klubba, slaktmask, knivar, skrapor, mm.

 

Så gick han upp till min mor för att kontrollera vattnets temperatur. Granngubben som skulle slå hade kommit. Sven sade: "Det är bäst att du, August, tar hand om den här!" Så fick August klubban.

 

Jag måste tala om att min far, som mycket väl kunnat vara till hjälp, stod bakom vedbon med fingrarna i öronen! Han kom fram sedan, när grisen tystnat.

 

Sedan sade slaktaren: "Nu går vi till svinhuset och hämtar grisen." Så tog han fram "trynträet", ett rep som han lade i grisens mun för att kunna leda honom till avrättningsplatsen. Man hörde på nasses högljudda protester att han inte tyckte om behandlingen! När han väl kommit ut och var i närheten av lögtråget så tog slaktaren slaktmasken och riktade den mellan ögonen på nasse. "Slå!" sa han åt August. Klubban träffade slaktmasken, grisen föll och allt vart tyst. Då kom min far fram från sitt gömställe.

 

Nu har min mor lämnat vattengrytorna åt sitt öde och gått ner till den slagna grisen.

 

Slaktaren tar nu kniven i den ena handen och bykskopan i den andra. Därefter sticker han grisen i halsen. Blodet som då kommer samlas i skopan och hälls i hinken. Där blandar mor i snö och vispar. När det är avslutat börjar nästa skede.

 

Gubbarna hjälps nu åt att flytta grisen till lögtråget. Slaktaren tar frm en påse med 3-4 hg malen harts som grisen gnids in med. Av detta lossnar ludden eller håret mycket lättare. Så slås det varma vattnet på och rakningen börjar.

 

Slaktaren tar de svåraste delarna - huvudet och benen. Min far och August får varsin skrapa och rakar därmed rygg och sidor. Rakningen skulle ske ytterst noga - inget hårstrå fick lämnas - ingen vill ju ha en fläskbit med "handtag"!

 

Efter sköljning var grisen klar att tagas ur badet och läggas på stegen och bindas upp med hängträ och rep. Stegen lutades mot en vägg, så att grisen kom att hänga i lagom lutning med huvudet nedåt.

 

Sen öppnade slaktaren grisen från ryggslutet till halsen - på magsidan, förstås. Magen (eller "räntan", som den kallas) togs ut och lades i ett tråg. Hjärta, lungor och lever lades i en balja med vatten. När allt det där var klart, skar slaktaren av grishuvudet, som lades i baljan med vatten.

 

Nu var slakten slut och alla tre gubbarna gick då in i stugan för att ta ett par "slaktsupar"!

 

Slaktar-Sven fick några kronor i betalning. Tid för slakten var ca en och en halv timme. Han hade fyra grisar till samma dag, undra på att han blev både yr i huvudet och korsögd innan kvällen!

 

Ransoneringstider var det åren 1939-45. Detta innebar att när man skulle slakta grisen måste man gå till Kristidsnämnden och begära licens, vilket medförde att i vårt fall samtliga fyra kött- och fläskkort klipptes för hela våren - inget kött kunde köpas under denna långa tid!

 

Men grisen dog - även utan licens. Fast det är preskriberat, nu!

 

Styckningen.

 

När griskroppen kallnat frampå eftermiddagen, styckade min far sönder grisen. En fjärdedel såldes - den kontanta kassan måste förstärkas! Resten fördelades för hushållsbruk. Det var kotletter, revbensspjäll och ister. Och julskinkan!

 

Allt skulle lagras i fläsktinan, som hade blivit ordentligt rengjord och skurad. Sista dgarna hade den varit fylld med enris och vatten för att den skulle bli ren. Sidfläsk och bogar, alltså sådant som skulle tagas i bruk efter behov, lades längst ned i fläsktinan. Allt ingnidet med grovt salt. Överst, ej saltat, lades kotletterna, revbensspjällen och julskinkan, alltså det som skulle användas som färskmat.

 

På våren skickades en bog och ett par sidfläskbitar för rökning. Det var ett par i Bålsta som skötte om den saken. Han gick i skogen och högg enris och hon skötte rökkuren.

 

Det smakade mums, när det rökta fläsket kom hem, så man slapp det salta fläsket ett tag.

 

Husmors arbete

 

Om vi återgår till slaktdagen med alla bestyr för husmor. I den balja med vatten, som innehöll hjärta, lever, lungor och grishuvud: grishuvudet blev till pressylta, de övriga inälvorna kokades och användes både till lungmos och till korvstoppning. Blodet blev till dels blodpudding, dels paltbröd.

 

Till julen fanns både fläsk- och grynkorv, hemgjord leverpastej, sylta mm gott. Det var gyllne tider, men faktiskt längtade man efter sill eller pannkaka, när tiden kom in i januari!

 

Detta var en sann berättelse om en glad sk hushållsgris med knorr på svansen. Nöff, nöff!

 

Svinhuset är nu rengjort och väntar på en ny liten griskulting.

 

Den här historien om en så kallad hushållsgris är nedritad 1985 av sonen i huset --- jag gav grisen mat, likaså var jag med och åt upp honom!

 

Grisen hälsar genom Bertil i Hagaberg.

Berättelser om Bålsta

> Kapitel 2 Hur det var på Väppeby gärde, Kallmar gata och Åsen (1987)

> Kapitel 3 Tjo och tjim Bålsta Folketspark och på Kalmarsands Fest-plats

> Kapitel 4 Mjölkbilen

> Kapitel 5 Berättelser om namn och folk

> Kapitel 6 En historik om Fliten

> Kapitel 7 Julgrisen

> Kapitel 8 Det var då

> Kapitel 9 Fönsterutsikt Hagaberg